Söndag idag, en hel arbetsvecka står väntades, de ska bli skönt att få jobba nu när man varit hemma så länge och varit sjuk,haft feber och tappat rösten! Både jag och Älskling ska jobba hela veckan så det blir inte förens fredag kväll som vi får andas ut och återförenas igen. Saknar honom redan trots att han bara åkte för en kvart sedan, usch de känns så tomt här hemma när det enda ljud som låter kommer från TV:n och inte från en Sprallig Milan eller Spraller Älskling som förgyller mina dagar. Men veckan går fort när man jobbar varje dag och tid för vänner och resten av familjen får man ägna sig åt nu när familjen här hemma har åkt iväg.

Nu är det något ja tänkte skriva om som gör mig så less.. jag har tidigare inte orkat bry mig trots att jag ofta hör om hur denna person ständigt snackar så mycket skit om mig och mitt förhållande men nu kände jag att det var dags att sätta ner foten lite och få säga något om saken, inte för att bråka för det är jag inte ute efter utan för att på något sätt försöka öppna ditt sinne lite och få dig att förstå att du inte behöver hata oss utan anledning. Jag har förstått iallafall att du tycker mycket om att provocera mitt och Aleksanders liv ihop än idag trots att vi varit ihop i 1,5 år nu. Jag vet inte om det är för att du blev frustrarad över att se att det gick bra för mig och din sons Pappa, att jag var mer än en sommarflört till din besvikelse eller om du bara inte kan glädjas åt andra människor och sluta lägga din näsa i blöt. Förra veckan kom Milan hem och frågade om jag hade en bebis i magen för att hans mamma hade sagt det, idag när Aleksander gick och lämnade Milan sa du grattis till att jag är gravid, och säger att du vet att det är sant för att du påstår att min bästa vän Emma har sagt det? Vad är det du vill komma fram till? Är du verkligen så nyfiken så att du måste skicka din 4 åriga son för att fråga något sådant eller påstå att min bästa vän sagt så till dig? Blir du mätt på att skitsnacka om mitt och Aleksanders förhållande? För isåfall lär du vara jävligt mätt. Låter det troligt att min bästa vän som inte ens gillar dig skulle säga nått sånt till dig? Det är inte första gången du försöker splittra mig och Emma genom att konstatera saker, vad vinner du på det? Känns det inte ganska mycket lågstadie nivå av en 3 barns mamma att hålla på så? Är det inte meningen att vi ska försöka komma överens för barnens skull, i detta fall för Milans skull?

Du kanske mår bättre av få folk att tro att du har ett perfekt liv med ett perfekt förhållande medans du ständigt svartmålar mig och Aleksander i din blogg och hittar på saker som aldrig har sagts eller gjorts. En stor sak jag ska förklara för dig en gång för alla är att jag INTE är svartsjuk på dig eller på att Aleksander måste ha kontakt med dig pga Milan. Jag visste att Aleksander hade barn och att Milan hade en mamma och jag accepterade det och tog det som en vuxen mogen människa. Men jag visste inte att du skulle vara så barnslig och under 1,5 års tid sitta och skriva i din blogg titt som tätt att Aleksander är "kärringstyrd" att jag inte låter er prata med varann eller det mest sinnesjuka jag varit med om att du manipulerade ett sms som skulle se ut som att Aleksander hade skickat till dig där det stod att jag inte lät Aleksander ringa dig för att säga godnatt till Milan för att jag är ju som jag är, svartsjuk eller vad det nu stod. Det var verkligen som ett slag i ansiktet när jag fick höra att du hade gjort så, hur normalt är det egentligen? Hur frisk är man om man sitter och hittar på något sånt för att försöka splittra oss? Och JAG VET att det inte var sant, för då hade Aleksander inte haft pengar på telefonen på mer än 2 veckor vilket gör att han inte kan skicka sms eller ringa ut så när jag kom på det satt jag och mina kompisar och gapskrattade åt din fail! Men skitsamma jag bryr mig inte om det där längre jag är beredd att glömma det för Milans skull men varför ska du då fortsätta när vi inte snackar skit om dig? Jag skriver knappt längre nått alls i bloggen pga att jag och Aleksander inte orkade med dina samtal och sms där du tyckte jag skrivit något alldels för kärleksfullt om Milan eller hakade upp dig på något och ringde hysteriskt för att skrika och bråka om det. Men jag förstår inte varför du retade upp dig så värst, hade jag varit i din sits hade jag varit glad och tacksam att mitt barns Pappas tjej var snäll mot mitt barn och tyckte om det, hellre det än att jag vore en hemsk och elak låtsasmamma. Det enda jag vill är att du ägnar dig åt ditt eget liv mer än åt att vara så nyfiken på vårat och sluta tro att jag inte låter Aleksander prata med dig eller om han inte vill gå på ett möte med dig att det har med mig att göra, att jag styr han eller att jag inte låter han. Han kan ta sina egna beslut jag väljer inte åt han. Aleksander är en perfekt Pappa här hemma, tar hand och leker med Milan och älskar honom över allt annat och Milan älskar honom också, så vad har du att klaga och vara bitter över? Inget.




Dom här stod på bordet när jag kom hem från jobbet en dag, uppskattas verkligen! Tack Älskling. <3